Livet och vänner!!

Jag o min bästa barndomsvän har på senaste återfått en del kontakt då hon flyttade in i lägenheten bredvid mej och det gläder mej verkligen!! Nu ska hon flytta och jag inser hur himla mycket jag faktiskt kommer att sakna henne!! Vi kommer givetvis att träffa varandra en hel del iaf eftersom hon nu flyttar in som granne till min mamma och jag tror vi hade fortsatt haft kontakt även fast så inte var fallet för vi va verkligen som bill och bull när vi var små och hon va ju den som kände mej utan och innan och det känns tryggt att ha fått tillbaka lite av de!! =)

Det e ju egentligen lite konstigt hur allt funkar men vi gled liksom isär lite!! Jag vandrade vidare och hittade mina kompisar och hon sina i respektive skola och klass!! Jag trodde länge att de va jag som växte ifrån henne men är inte så säker på de längre!!! Jag spelade ut och blev den där vilda tonåringen som desperat sökte en identitet och det dröjde länge och väl innan jag hittade den!! Inte säker på att jag hittat rätt än!? Jag fick prioritera om lite när jag blev sjuk och mitt identitets sökande fick liksom stanna upp lite och jag fick acceptera den situation som blev!! När jag nu tretton år efter fått lära mej leva med min sjukdom och pausat mitt liv önskar jag det fanns en rewindknapp att använda så allt förlorat gick att ta igen!! Men, medans jag så rebelliskt forcerade fram i mina yngre dagar stod nog min vän på ganska stadiga ben, kände sej säker på sej själv och hon hittade nog sin identitet rätt tidigt i livet!

När vi nu senare i livet återfått kontakten har vi två helt olika liv! Hon med en stabil familj med sin pojkvän och det lilla undret till flicka som jag e så glad att jag fått vara med o sett komma till världen o sakta bli en flicka med alldeles egen vilja och massa fina drag från sina båda föräldrar. Och jag här i min etta, sjuk, ensamstående inte alls nån stabilitet och ekonomisk trygghet...

Men e de verkligen vad man har som säger vad man har lyckats med? Jag tror nämligen inte det! Jag e jätte glad för alla omkring mej som får barn och har det att dela med någon men jag själv har ingen som helst längtan efter barn. Jag känner mej inte alls mogen för det!! Jag tycker jag precis lärt mej att ta hand om mej själv så hur i hellskotta skulle jag kunna ta hand om någon annan?? Folk kollar konstig på mej när jag säger att jag inte vill ha barn så jag håller det för mej själv... De må hända att det kommer en dag då jag längtar otroligt men jag känner faktiskt ingen panik över mina känslor för mitt liv e så rikt på massa annat!! Som vänner och familj... Å de e väl när man känner sej tillfreds med tillvaron man har lyckats?? Eller?? Nu finns det alltid något man inte är så nöjd med men så e de väl troligtvis för alla. Jag själv hade inte dött av lite bättre ekonomi, sol året om och någon att kramas med när man känner för det utan att behöva tillhöra någon. Men det e ju petitesser! Bara min familj mår och har det bra är jag lycklig och det är väl lycka som gör en tillfreds... Och är man tillfreds så har man det man behöver och förmodligen mer därtill... Och kan man känna sej tillfreds, ja de e nog då man har lyckats!! =)

Jag älskar er!!!
Mamma, Pappa
Bror Tony och Bror Emil
Hela min släckt
Mina vänner:
Linda, Niklas, Matte,
Fiffi, Marre, Mickan,
Mickaela, Martin, Nattis