Här sitter jag i min ensamhet och tänker på sådant jag inte ska tänka på... Panikattacken är nära... Dom blir fler och fler och kommer tätare... Tänker tillbaka ca 1,5 år och minns hur lycklig jag var... Jag hade precis träffat Magnus och föll pladask... Lilla underbara Minou entrade mitt liv och inte en dag går utan att hon får mej att le och vara för evigt tacksam för att hon finns där!! Idag har min kärlek för Magnus växt och det finns inte ord för hur mycket jag älskar honom, hur mycket jag respekterar och beundrar honom! Han är inte mitt allt, så ska det inte vara men han tillsammans med Minou är mitt mesta och är dom jag aldrig skulle kunna tänka mej leva utan... Det är dom jag vill leva resten av mitt liv med! Mitt allt är VI, jag, Magnus och Minou, min familj, mina svärföräldrar och mina underbara vänner. Tillsammans blir man hel!!
Nu är det jätte länge sedan jag skrev ett inlägg här eller skrev i överhuvudtaget... Jag har ALLTID skrivit ner mina känslor och synpunkter antingen här eller bara på ett vanligt papper men det har lixom bara inte blivit av det senaste året... Så nu tänkte jag lite så att jag provar att ta upp skrivandet igen... Jag tror det kan funka som egenterapi... Det funkade uppenbarligen förut då jag aldrig ältade saker och ting!! Jag har alltid gillat läget och varit duktig på att bearbeta och om det gått hittat alternativa lösningar runt problemen jag haft... Och framför allt försökt att alltid varit positiv!! Så vill jag iaf tro att det har varit.
Men något har hänt... Mycket har hänt... Och jag känner oro och rädsla inför framtiden... Jag känner förtvivlan över hur jag mår både fysiskt och psykiskt.. Det finns inga alternativ längre och jag hatar det!! Det gör mej konstant stressad, ledsen och arg... Allt började med att jag bara grät, grät och grät!! Dagligen men inte inför andra, för jag visste ju inte själv varför jag grät... Jag var livrädd att vara själv men till slut berättade jag för Älskling och mamma som har varit helt underbart stöttande trots att det är dom som fått tagit "skiten" när jag avreagerat mej... En dag när en hel förmiddag gått åt till att gråta för ingenting fick jag nog och ringde HC och fick en akuttid. Läkaren jag fick träffa tog sej tid att lyssna och sen sa han dom magiska orden: Du har Panikångest. En människa kan inte ta hur mycket som helst trots att dom vill tro det och då rinner bägaren tillslut över... Efter det besöket hade jag inte en panikattack på ett par veckor... Men nu har allt börjat om igen pga ännu mera skit... Men tack och lov har jag mediciner som kan lindra dom värsta attackerna och jag ska få komma och prata med en psykoterapeut. Jag har fått träffat en kirurgläkare som hör MEJ och förstår vad jag känner... Också har jag ju Magnus! Underbara Magnus... Min bästa medicin...
